Blir lite smått less på mej själv.
Hade jag tagit studenten i år så hade jag antagligen inte bott kvar här.
Men nu bor jag ju kvar här för tar studenten nästa år.
Men jag har mig själv att skylla.

Den här veckan,helgen som har varit har vart toppen! =)
Men det vänder fort när det väl gör det.

När man bråkar med sin föräldrer som jag ofta gör med min mamma.
Så brukar man ju alltid gå till den andra, men eftersom jag inte har den andra
vid min sida. Så kan det vara fruktansvärt frustrerande.
Många förstår nog inte hur det är.
Jag låter oftast arg,sur eller less när jag pratar med mamma.
Men ni kanske inte hör hur hon låter ifrån andra hållet?
Att höra ett ständit tjat och fortfarandra bort kvar hemma i 19 års ålder.
Är ingen höjdare ska jag tala om för er.
Man har heller ingen att vända sig till när det gäller familjemedlemar eftersom
det bara är mamma och jag.

De har blivit mer bråk nu än va det va för 6 månader sen.
För då hade jag även en annan familj att vara hos.
Va där väldigt ofta, då hade man inte tid att bråka och nöta slut på varandra.
Men nu när jag bor hemma 24/7 så blir det en hel del.
Sover borta då och då, och gud va jag njuter fullt ut.
Så himla skönt att få komma bort och bara tänka på annat.
Vilket jag verkligen då gör,få ett leende på läpparna. :)

Men det kan vända snabbt.
Ett leende kan bli till osäkerhet, en rädsla.
En rädsla som har med tillit att göra.
Tillit är något man bör ha annars fungerar det inte.
Ingenting fungerar.
Tilliten i min värld är väldigt trasigt.
Den är fruktansvärt svag och bör varas rädd om.
Minsta lilla snesteg och den är på botten.
Rädd för att nå botten, fruktansvärt rädd att hamna där igen.
Kommer jag orka ta mig upp där ifrån ifall jag hamnar där igen?
Ja är fortfarande inte uppe, så är livrädd att halka ner igen.

"faller en så står dig tusen åter"



Dags för mej att sova.
Orkar inte nöta massa mer på bloggen nu.
Men det är skönt att skriva av sig lite ibland.
Men håll tyst nu om detta, shhhhh!

Godnatt.